Loggboken den 20 februari 2025
Position: 43° 33' 4.6800'' N, 7° 0' 46.0800'' E
Utgångsläge: Restaurant Pailotte Gaston & Gastounette, Le Vieux Port, Cannes
Uppdrag: Förrätta mässlunch
Deltagare: Magnus Ahmne, Pelle Almquist, Fredrik Hesselvik, Jörgen Krabbe, Johan Koch, Rickard Linderoth, Lars Näslund, Bo Rammer, Janne Ternebrink, Lars Västersköld, Peter Wannheden och aspirant Christer Lundin.
Kl 11.45 Hungriga officerare, särskilt meriterade och dagens aspirant började anlända.
Kl 12.08 För dagen befriad MässO ersattes av FlaggKapten samlade in betalningar för lunchen och förmånsavgiften.
Kl 12.15 FlaggKapten Rickard Linderoth tog till orda och hälsade alla välkomna och fortsatte med dagens informationspunkter:
Nästa Mässlunch är planerad till den 19 mars och vi försöker ordna denna lunch till en aktivitet på Vikingamuseet i Nice. EventO och FlaggKapten återkommer.
Under våren fortsätter mässluncherna den tredje torsdagen i varje månad och all information finns på vår webbsida www.sjocannes.com
Frågan om kommande golftävling, SjöCannan, togs upp och redan nu finns sex kombattanter som vill tävla om första priset i tävlingen som arrangeras den 14 april.
Dagens tema om Italiens Invasion annonserades, men först presenterade sig dagens aspirant; RO Örlkn Christer Lundin.
Christer född 6/1-57 började med examen från från Sjökrigsskolan 1979. Därefter har Christer tjänstgjort på Tb, Rbb och Ptrb. T 136 Västervik var hans första befattning som TO, i samband med att U137 fastnade på Flaggskär.
En sväng med Patrullbåtsdivisionerna, Ubåtsjakt och en period iland som kurschef OHS för Kurs -83. I övrigt mest Rbb Karlskrona-flottiljen.
Början på -90 talet gick Christer över till reserven, och började på det som då hette Televerket Radio. När Rundradio-verksamheten blev Teracom AB följde han med dit. Christer har hunnit med att vara avdelningschef på Teracom för det som heter kontributionstjänster, senare även grundare och VD på Mobile Links fram till 2005 då han valde att bli egenföretagare som mellanhand mellan TV-bolagen och rättighetsinnehavarna.
Media Rescate AB hetta bolaget och vi jobbade på bra, som mest 5 anställda, fram till 2019. Bolaget sålt till GTT (USA) som då hade köpt upp de flesta av våra kunder, så en naturlig exit.
Idag är Christer pensionär på riktigt. Har bara ett uppdrag och det är som ordförande i ett litet bolag, PotteryJo AB.
FlaggKapten uppmanade alla bröder att lära känna Christer och att Christer tar chansen att känna på vår gemenskap. Flaggen är redan positiv, men vid slutet av dagen ställs de ödesmättate frågorna!
Kl 12.30 Hungriga deltagare bänkade sig snabbt kring långbordet när dofterna av den annalkande Marulken med Ratatouille kom upp för trappan.
Efter välsmakande fisken med gott vin, fick vi en utmärkt glass toppad med jordgubbe samt efterföljande finkaffe.
Nu fanns en möjlighet för vår högst meriterade Lars Näslund att skingra frågetecknen kring Frankrike. Efter den stora turbolensen kring budgeten (som ännu inte är helt avklarad) kom Lars in på vårens kommunalval. Uppenbarligen är Christan Estrosi hårt ansatt av Eric Ciotti i kampen om ledartöjan i Nice. Uppenbarligen är det en stark dragning mot partier som är negativa till invandring i vår region, troligen som ett arv från flyktingkrisen från Algeriet 1962. Lars fortsatte sedan med frågan om nästa presidentval och dagens hetaste tips var att ECB chefen Christine Lagarde kanske kommer avgå i förtid för att ta över ordförandeskapet i Macrons parti Renaisance.
Kl 13.30 Efter välförtjänta applåder tog FlaggKapten till orda.
På temat: Italiens Invasion av södra Frankrike under andra världskriget
Bakgrund
Vilka faktorer drev fram Italiens Invasion av
Södra Frankrike?
Italiens inträde i andra världskriget utvidgade inledningsvis landets omfattning avsevärt i Afrika och Medelhavet. Målet för den italienske ledaren, Benito Mussolini, var att eliminera den anglo-franska dominansen i Medelhavet, återta historiskt italienskt territorium (Italia irredenta) och utvidga det italienska inflytandet över Balkan och Afrika. Frankrike och Storbritannien försökte under 1930-talet fjärma Mussolini från en allians med Tyskland, men de snabba tyska framgångarna från 1938 till 1940 gjorde italiensk intervention på tysk sida oundviklig i maj 1940.
Hur startade detta?
En starkt bidragande orsak går tillbaka till Italiens enande som startade efter Wienkongressen 1815 gav upphov till stor oreda, revolutionsförsök och en stark vänsteropposition.
Efter Wienkongressens beslut i juni 1815 tillföll Milano, Mantua och Venetien till Österrike, som här upprättade en lydstat kungariket Lombardiet-Venetien. Viktor Emanuel I av Sardinien återfick sitt rike, utvidgat med Genua, storhertig Ferdinand III av Toscana och hertig Frans IV av Modena återinsattes.
En långtgående reaktioner; de förhållandevis liberala lagarna under det franska styret ersattes av envälde med censur och politisk polis och religionsfriheten upphävdes. Sardinien, Modena, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna vanstyrdes medan de övriga länderna fungerade tämligen väl. I Roms omgivningar härjade rövarband och laglösheten och korruptionen bredde ut sig. Efterhand växte en borgerlig opposition allt starkare. Dels en högeropposition, som krävde lagändringar och dels en vänsteropposition, som önskade skapa en enad italiensk nation.
Kungariket Sardinien ledde enandet 1858 - 70, dels tillsammans med Frankrike, dels med Tyskland.
Man brukar säga att Italien var enat år 1861, men det fanns regioner som inte införlivades direkt. Frankrike var kvar i Neapel, tills tyskland anföll 1870.
En annan starkt bidragande orsak var Benito Mussolini
Ur denna röra föddes Mussolini
född 29 juli 1883 i Dovia di Predappio nära Forlì, död 28 april 1945 nära Dongo i Como-området, var Kungariket Italiens premiärminister och fascistiske ledare 1922–1943.
Mussolini påbörjade sin politiska karriär som medlem i det Italienska socialistpartiet, men bröt med detta på grund av dess motstånd mot Italiens inträde i första världskriget. Han försökte först jämka ett nationalistisk program med vänsterpolitikmen hade föga framgång. Därefter blev hans politik allt mer högerinriktad.
Som reaktion på socialismens framsteg i Italien efter kriget grundade Mussolini fascismen i Italien 1919 och blev 1922 utsedd till Italiens regeringschef (i förlängningen med diktatorisk makt) av kung Viktor Emanuel III.
Som ledare för landet använde han titlarna Duce del Fascismo, Capo del Governooch Primo Ministro del Regno d'Italia, på svenska "fascismens ledare", "regeringschef" och "Konungariket Italiens premiärminister". Han var under olika perioder vidareäven inrikesminister, krigsminister, marinminister och luftfartsminister. Han antog titeln Il Duce, "ledaren".
Under mellankrigstiden bidrog Mussolinis aggressiva utrikespolitik avsevärt till att undergräva nationernas förbund (NF) och dess kollektiva säkerhet, vilken var menad att bevara världsfreden. Interventionen i det spanska inbördeskriget, invasionen av Etiopien och Albanien visade att NF var oförmöget eller ovilligt att stoppa aggressionfrån mäktiga stater och beredde vägen för andra världskriget.
Italien blev under Mussolinis regering allierat med Nazityskland och Japan som tillsammans utgjorde axelmakterna under andra världskriget.
År 1943 avsattes Mussolini i en oblodig statskupp för att senare insättas av tyskarna som statschef i den nyupprättade marionettstaten Salòrepubliken. Han avrättades av partisaner 1945.
Upptakten till Invasionen av Frankrike
Under slutet av 1920-talet talade den italienske premiärministern Benito Mussolini ivrigt om imperial expansion och Regimens omedelbara strävan var politisk "hegemoni i Medelhavs-Donau-Balkanregionen",
Mussolini föreställde sig erövringen "av ett imperium som sträckte sig från Gibraltarsundet till Hormuzsundet". Hegemoni på Balkan och Medelhavet grundades på forntida romersk dominans i samma regioner.
Regimen försökte också etablera beskyddar-klient-relationer med Österrike, Ungern, Rumänien och Bulgarien, som alla låg i utkanten av dess europeiska inflytelsesfär.
Även om det inte var bland hans offentligt uttalade mål, ville Mussolini utmana Storbritanniens och Frankrikes överhöghet i Medelhavet, eftersom Medelhavet var Italiens enda kanal till Atlanten och Indiska oceanen.
Efterdyningarna av kriget i Etiopien ledde till en försoning av de tysk-italienska relationerna efter år av en tidigare ansträngd relation, vilket resulterade i undertecknandet av ett fördrag av ömsesidigt intresse i oktober 1936. Mussolini hänvisade till detta fördrag som skapandet av en Berlin-Rom-axel, som Europa skulle kretsa kring. Fördraget var resultatet av ett ökande beroende av tyskt kol efter Nationernas Förbunds sanktioner, liknande politik mellan de två länderna under konflikten i Spanien och tysk sympati för Italien efter europeisk motreaktion mot det etiopiska kriget.
Den tredje bidragande faktorn: Tysklands invasion av Frankrike
Den 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen. Efter en månads krig besegrades Polen. En period av passivitet, kallat skenkriget, följde sedan mellan de allierade och Tyskland. Den 10 maj 1940 upphörde denna passivitet när Tyskland inledde Fall Gelb mot Frankrike och de neutrala nationerna Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Den 13 maj utkämpade tyskarna slaget vid Sedan och korsade Maas. Tyskarna omringade snabbt de norra allierade arméerna. Den 27 maj inledde de anglo-franska styrkorna som var instängda i norr evakueringen av Dunkerque och övergav sin tunga utrustning i flykten.
Efter evakueringen av Dunkerque fortsatte tyskarna sin offensiv mot Paris med Fall Rot (Fall Röd). Med över 60 divisioner, jämfört med de återstående 40 franska divisionerna i norr, kunde tyskarna bryta igenom den franska försvarslinjen längs floden Somme den 6 juni.
Två dagar senare kunde parisarna höra avlägsen skottlossning. Den 9 juni gick tyskarna in i Rouen i Övre Normandie. Följande dag, den 10 juni, övergav den franska regeringen Paris, förklarade det som en öppen stad och flydde till Bordeaux.rar krig
Mussolini sa att han hade för avsikt att ansluta sig till det tyska kriget mot Storbritannien och Frankrike, för att kunna sitta vid fredsbordet "när världen ska fördelas" efter en seger för axelmakterna.
Hans två marskalkar försökte utan framgång övertyga Mussolini om att detta inte var en klok handlingsplan och argumenterade för att den italienska militären var oförberedd, divisionerna inte var tillräckligt starka, trupperna saknade utrustning, imperiet var lika oförberett och handelsflottan var spridd över hela världen.
Den 5 juni sa Mussolini till Badoglio: "Jag behöver bara några tusen döda så att jag kan sitta vid fredskonferensen som en man som har kämpat".
Sent på dagen den 10 juni talade Mussolini till en folkmassa i Rom. Han förklarade att han hade fört landet till krig för att skapa de naturliga gränserna.
Motåtgärder från Frankrike
Den 26 maj hade general René Olry informerat prefekten för staden Menton, den största staden vid den fransk-italienska gränsen, om att staden skulle evakueras nattetid på hans order. Han gav ordern den 3 juni och de följande två nätterna evakuerades staden under kodnamnet "Exécutez Mandrin".
Efter Italiens krigsförklaring den 10/11 juni, beordrades fransmännen till sina försvars positioner.
Franska ingenjörer förstörde transport- och kommunikationsförbindelserna över gränsen till Italien med hjälp av femtiotre ton sprängämnen.
Redan den 14 maj hade det franska inrikesministeriet gett order om att arrestera italienska medborgare som var kända eller misstänkta för att vara antifranska i händelse av krig. Omedelbart efter krigsförklaringen satte de franska myndigheterna upp affischer i alla städer nära den italienska gränsen som beordrade alla italienska medborgare att anmäla sig hos den lokala polisen senast den 15 juni. De som anmälde sig ombads att underteckna en lojalitetsförklaring som innebar eventuell framtida militärtjänst. Responsen var imponerande: en majoritet av italienarna anmälde sig, och nästan alla undertecknade villigt förklaringen. I Nice anmälde sig över 5 000 italienare inom tre dagar.
Invasionen börjar
Marskalk Graziani, som arméchef, tog över den allmänna ledningen av kriget efter den 10 juni vid fronten. Han fick sällskap av underkrigsministern, general Ubaldo Soddu, som inte hade något operativt befäl, men som tjänstgjorde som Mussolinis kontaktperson vid fronten och utsågs till ställföreträdande chef för den högsta generalstaben. Grazianis adjutant, general Mario Roatta, stannade kvar i Rom för att överföra Mussolinis order – något begränsade av marskalk Badoglio – till fronten. Många av Roattas order motsades snabbt av Graziani. Graziani förde alla protokoll från sitt stabsmöte under juni 1940 för att frikänna sig själv och fördöma både underordnade och överordnade om offensiven skulle misslyckas, vilket han förväntade sig.
Inledande Flygräder
Italienarna inledde krigshandlingarna den 11 juni med att bomba Malta, vilket blev inledningen på en två år lång belägring av ön.
Man skickade 55 bombflygplan, men Maltas luftförsvar rapporterade att endast ca 10 plan nått ön – resten verkar inte ha hitta målet!
Den 12 juni attackerades franska besittningar i Tunisien av 38 bombflygplan från Sardinien
Frankrike fick hjälp av brittiska RAF att bomba mål i Turin av 10 bombplan och ytterligare 2 attackerade Genua den 11 juni. 15 civila dödades och inga industriella mål förstördes.
En särskild styrka hade placerats utanför Marseille, men de var inte framgångsrika. Den 15 juni skickades 9 bombplan mot Genua, men endast ett nådde fram pga dåligt väder. Efter detta tog britterna tillbaka styrkan mht utvecklingen i Frankrike.
En sista raid med Brittiska bombplan rapporterades ha släppt flygblad över Rom med texten:
"Frankrike har ingenting emot er. Släpp era vapen så kommer Frankrike att göra detsamma."
"Italiens kvinnor! Era söner, män och älskarinnor har inte lämnat er för att försvara sitt land. De lider döden för att tillfredsställa en mans stolthet."
"Segrande eller besegrade kommer ni att drabbas av hunger, elände och slaveri."
Under den italienska storoffensiven 21-24 juni var Italienarna inte framgångsrika. Av 285 flygräder kom endast 115 fram och man lyckades t.o.m. bomba sina egna anfallare i Cap Martin!
Markoffensiven
Inledningsvis var Italienarna defensiva, men detta ändrades när den franska regeringen ersattes med den mer tyskvänliga marskalk Petin från den 12 juni
Mussolini ansåg att man måste vinna landområden innan ett stilleståndsavtal skulle undertecknas och han beordrade en offensiv. Hans Marskalkar protesterade att det skulle ta 25 dagar att få marktrupperna på offensiven.
Den 16 juni gavs ordern att avancera i tre flanker:
Operation B (lilla sankt Bernhards passet)
Operation M (sankta Maddalena passet)
Operation R (längs rivieran)
När Italienarna kom började fransmännen att skjuta från sina befästningar, exempelvis Fort d’Olive. Men italienarna tystade dem med sina 149 mm kanoner dagen efter, den 17 juni
Franska: 180 000 man, 85 000 fronten + RAF + flottan
Italienska: 1,5 milj 300 000 mot SÖ Frankrike
73 divisioner (19 fungerade) saknade tält filtar,
transporter… av ca 7000 kanoner var 246 fungerande
Sjöstridskrafterna
Fransmännen och britterna hade bestämt att dra sig in i medelhavet för att provocera Italienarna (Regia marina) till strid. De allierade hade ett övertag med 12:1.
Men när Frankrike höll på att bli övertaget av Tyskland genomfördes inte den marina offensiv som de allierade föreställde sig. Istället genomförde fyra franska kryssare, stödda av tre jagare, en patrull i Egeiska havet under de första dagarna av kriget med Italien medan en stor del av den franska ubåtsflottan gick till sjöss. Istället för att gå mot Malta begränsade sig den Brittska Royal Navy till Afrikas kust.
Den italienska offensiven 21-24 juni
Den 19 juni trodde italienarna att den franska moralen var låg och att trupperna var i upplösning. Man började skämta hur man skulle kurtisera de franska flickorna…
På kvällen gavs ordern att de italienska trupperna skulle söka kontakt med fienden för att störa fienden inför storoffensiven som skulle börja den 23 juni.
Tyskarna, som hade ockuperat Lyon, fick på inga villkor komma först och nu förändrades tidigare order så att huvudanfallet skulle gå längs Rivieran och via Maddalena passet.
Den 20 juni kl 20.00 gav Mussolini kontraorder, men innan denna order kommit ut till trupperna, när han fick höra att tyskarna avancerade genom Rhône dalen, ändrade han sig igen.
Fransmännen besköts från en besfästning på toppen av Mont Chaberton, kallad ”battleship of the clouds” och italienska trupper intog byn Montgenevre. Tillslut lyckades dock fransmännen att få fram ett batteri med 280 mm kanoner från 15.e artilleriregementet och med 57 skott kunde man tysta 6 av 8 kanoner på Mont Chaberton.
Den 21 juni inleddes den italienska huvudoffensiven. Tidigt på morgonen korsade italienska trupper den franska gränsen på olika punkter längs hela fronten. Inledningsvis hade den italienska offensiven en viss framgång.
De franska försvarslinjerna var försvagade på grund av att det franska överkommandot flyttade styrkorna norrut för att bekämpa tyskarna. De italienska styrkorna som anföll genom Rivieran – cirka 80 000 man starka inklusive reserver – avancerade cirka 8 km den 21 juni.
Nära kusten hade fransmännen den största styrkkoncentrationen, cirka 38 000 soldater.
Striden om Menton
Den 21 juni ockuperade enheterna som ryckte fram genom Val Roja framgångsrikt byn Fontan. Cosseria-divisionen, som var på väg ner längs kusten mot Nice, skulle mötas av några Alpini-soldater som var på väg nerför Vésubies dal och av San Marco-regementet som skulle göra en amfibisk landstigning bakom den franska befästningen på Cap Martin.
Den amfibiska attacken måste avbrytas av logistiska skäl – motorfel, överbelastade båtar och grov sjö. I brist på tillräckligt med landstigningsfarkoster hade Regia Marina beslagtagit fiskebåtar och fritidsbåtar. Den italienska flottan försökte några landstigningar, men efter att flera farkoster hade gått på grund avbröts hela operationen.
Cosseria-divisionen möttes av en spärreld från Cap Martin och befästningen på Mont Agel, som förstörde ett pansartåg. Trots detta ockuperades Les Granges-Saint-Paul den 22 juni, i skydd av åskväder och dimma. Mussolini gav sedan order om att Cosseria skulle avancera till varje pris.
Natten den 22/23 juni, fortfarande i skydd av dimma, passerade Cosseria-divisionen Cap Martin och gick sedan in i Garavan-området i Menton.
De kringgångna franska trupperna fortsatte att strida och avfyrade fortets vapen mot italiensk kustfartyg fram till vapenstilleståndet.
Striderna på Mentons gator var hårda. Italienarna trängde sig igenom Baousset-kvarteret och intog kapucinerklostret Notre-Dame de l'Annonciade, som låg på en kulle, den 23 juni.
En planerad landstigning vid Garavan av svartskjortorna (Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale, MVSN) den 24 juni fick avbrytas på grund av höga vågor och fullmåne.
Fransmännen – med undantag för garnisonen i det avancerade fortet Pont Saint-Louis – drog sig gradvis tillbaka från Menton.
Den 24 juni nådde det italienska infanteriet Carnolès-slätten men slogs tillbaka av det franska artilleriet.
Italienska flygplan bombade sedan de franska kasernerna i Carnoles. Samma dag inledde fortet Pont Saint-Louis sin sista artilleriduell med italienarna. Inga fordon lyckades korsa bron före vapenstilleståndet.
Erövringen av "Frankrikes pärla", Menton, ett berömt turistmål, var en obestridlig, men dyr, framgång (un succès incontestable [même s'il a coûté cher]).
Mussolini besökte stridsplatsen den 1 juli och hävdade, i en efterföljande radiosändning från Rom, att "vårt infanteri fick stöd av ett artilleritåg som kom genom tunneln under La Mortola och besköt den starkt besatta staden [Menton] där fienden upprätthöll ett envist motstånd".
VAPENSTILLESTÅND
Klockan 15.00 den 23 juni landade den franska delegationen, ledd av general Charles Huntziger, som hade undertecknat det tyska vapenstilleståndet dagen innan, i Rom ombord på tre tyska flygplan.
Det första mötet mellan de två delegationerna ägde rum klockan 19.30 i Villa Incisa all'Olgiata på Via Cassia och slutdokumentet undertecknades dagen efter, den 24 juni klockan 19:15 av general Huntziger.
Det fransk-italienska vapenstilleståndet upprättade en blygsam demilitariserad zon, 50 km djup, på den franska sidan av gränsen, och eliminerade därmed Alplinjen. Den faktiska italienska ockupationszonen var inte mer än vad som hade ockuperats fram till vapenstilleståndet. Den omfattade 832 km2 och 28 500 invånare, vilket inkluderade staden Menton och dess 21 700 invånare.
Italien behöll rätten att ingripa i franskt territorium så långt som till Rhône, men ockuperade inte detta område förrän efter de allierades invasion av franska Nordafrika i november 1942. Trots villkoren i vapenstilleståndet betraktas slaget om Alperna ofta som en fransk defensiv seger, i alla fall av fransmännen!
Kl 14.20 Dags för dagens ödesfrågor:
FlaggKapten påminde om Flaggens positiva uppfattning om vår aspirant Christer Lundin. Nu riktades frågan till Christer: känner du att detta är ett kamratgäng du vill tillhöra? Christer svarade JA på den frågan. Till alla bröder riktade FlaggKapten frågan: Bröder, känner vi att vi kommer att trivas med Christer? Och smatliga svarade med ett rungande JA på frågan!
Kl 14.28 Glada och lite dimmiga och sugna på solen utanför, kunde vi vandra ut i eftermiddagssolen.
